Kalla Kårar

Vilka dagar det har varit! Jag pratar givetvis om de övergivna kattungarna som jag fick ansvar över, om så bara för ynka 24 timmar... jag lovar att återkomma med hela historien och massa söta bilder senare, men nu njuter vi av lugnet här hemma.

Senaste månaden har jag varit rätt så nostalgisk - jag har tänkt mycket på filmer och böcker som jag har växt upp med. Känslorna som jag har upplevt tillsammans med vissa historier kommer jag nog inte kunna återuppleva även om jag valde att se filmen eller läsa boken igen. Det är lite sorgligt, men ändå romantiskt att kunna minnas tillbaka hur det kändes. Lite magiskt, rentav!
The NeverEnding Story är en sådan film, den fick mig att tappa andan när jag var liten. Jag levde i filmen, upplevde spänningen och skräcken, glädjen och sorgen minst lika intensivt som karaktärerna... Jag har sett om filmen på senare år, och visst är den bra, men jag är inte alls fängslad på samma sätt längre. Tyvärr.

Jag har fått upp ögonen för en bokserie som jag läste när jag liten, som jag helt hade glömt bort tills nyligen, och som också är anledningen till att jag har kommit in i den här nostalgiska perioden - Kalla Kårar eller Goosebumps som den heter på engelska. Erkänn att du också minns nu och känner ett svagt pirrande i magen?

Jag känner doften av Haribo nappar, minns klistermärken av hästar och popartister på min sänggavel. Jag bet på naglarna då, så jag minns även hur det sved när jag bet av lite för nära fingertoppen...

Känslan komprimerad till en bild, ungefär.

Jag har tänkt försöka få tag på en Kalla Kårar-bok, begagnat (finns en del på Tradera), bara för att testa. Antagligen finns inte magin kvar där längre, men jag måste få prova! Kan du fortfarande skrämma mig, R.L Stine? Kladdiga godisfingrar kommer att inkluderas!


(Gamla rysare verkar vara det som triggar min nostalgi mest - jag har de senaste åren haft otaliga Creepshow-, Tales from the Dark Side- och Tales from the Crypt-maraton)