Underskatta aldrig ungdomsboken

Idag kontrollerade jag mina uppgifter på antagning.se innan de börjar handläggningen för de kurser som jag har sökt till sommaren. Inte för att jag vet om jag faktiskt vill plugga till sommaren, men jag söker kurser varje termin - utifall! Haha, jag är nog den enda som gör så, såvitt jag vet, men det finns så många intressanta kurser som jag skulle vilja läsa!

Idag (inatt) släpptes första trailern för The Maze Runner.

Ännu en post-apokalyptisk/dystopi film som är baserad på en ungdomsbok.
Jag tycker filmen verkar spännande och jag gillar dystopiböcker, men jag har börjat funderat på varför det har dykt upp så många ungdomsböcker i denna genre senaste åren... Hungerspelen, Carrie Ryans Zombietriologi, Jessie Lambs Testamente, Divergent osv osv.

De populäraste ungdomsböckerna som fanns när jag själv befann mig i den åldersgruppen handlade mer om kärlekskranka ungdomar som kände sig missförstådda och en eller annan ätstörning eller missbruk...
För att kunna ta tempen på en tidsanda, så är ungdomslitteraturen ypperlig!
När ungdomslitteraturen föddes (ca slutet av 1800talet) så handlade böckerna tills mesta del om plikter, familj, anpassning till samhället. Sedan utvecklades ungdomsböckernas teman sakta men säkert till idyllfobier, de ville diskutera kärlek och mobbning och identitet. De ville ägna sig åt socialrealism.
Idag verkar ungdomsböckerna ta upp fler djupa existensiella frågor än vad vuxen litteratur gör. Synen vänds uppåt, bortanför individen. Vad är mänsklighet, vad gör mänskligheten osv. Det verkar nästan som om den pliktfulla synen på ungdomen och känslosamma individualiteten har blandats ihop; "vad kan jag göra för att skapa en bättre värld?"

Snacka om prestationsångest och existensiell reflektion! Fler vuxna borde ägna sin tid åt ungdomslitteratur, snarare än chicklit och populärlitteratur...
Men det här är ju bara mina tankar om saken, såklart... ehum.