När jag har mått som sämst har jag varit utan socialt umgänge i över 6-7 månader åt gången för att jag har mått så dåligt över att jag skulle säga något dumt inför min bästa vän (!!!), som är den person som känner mig bäst och accepterar och älskar mig för precis den jag är! Jag har haft tvångstankar om hur jag andas för att jag har varit rädd att människor skulle tycka att jag andades för högt och jag har bara kunnat gå och handla mat tidigt på morgonen eller sent på kvällen.
Idag känner jag mig fortfarande inte bekväm i sociala situationer, det är jobbigt, men jag har accepterat att det känns så. Jag försöker att inte upprätthålla någon fasad som gör att jag till slut går in i väggen. När jag blir trött så säger jag hejdå och går hem och lägger mig. Jag har insett att det finns ingen anledning för mig att vara jättetrevlig mot allt och alla, för mitt mål är ändå inte att skaffa fler vänner. Jag har helt slutat utsätta mig för de jobbigaste situationerna (gå på fest, högljudda uteställen och fullpackade lokaler) och istället börjat upprätthålla en mer kontinuerlig kontakt med mina närmaste vänner. Om någon måste ta min energi så vill jag ge den till de jag tycker om!
Jag infogar en bra beskrivande serie som jag hittade på tumblr.
Av M.R. Leach. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar