Domedagen

Det är som ett grymt skämt utspelat av världen bara för att jag igår skrev här på bloggen att jag har fått nya böcker och vi ”ses på domedagen”… - ”Jaså du Emma,” tänkte Moder Jord, ”då ska vi se om du tycker dina böcker är så jävla roliga när det kommer till kritan”!

Jag låg i källaren idag och hade precis börjat på en ny bok, efter att tidigare idag ha läst ut den första i min bokhög. Efter några kapitel gäspade jag stort, vred mig lite om i soffan och tänkte, "mhmm, en liten tupplur, mm". Jag somnade snabbt efter att den tanken format sig i mitt huvud.
Efter en stund vaknade jag av mig själv. Min läslampa var släckt. Hade Christian kommit hem och släckt den åt mig? Fast jag brukar ju vakna när han klampar in i huset, hur tyst han än försöker vara? Konstigt. Jag satte mig långsamt upp, gick in på toaletten, såg mig snabbt i spegeln och konstaterade att jag (som jag hade misstänkt) såg ut som om jag hade rökt marijuana för en hel livstid (min nyvakna look - eller snarare allas nyvakna look).
Jag gick vidare till köket, fläkten var stilla. Min superflashiga satellitklocka var mörk. Hm. Jag öppnade kylskåpsdörren. Mörkt där med. Jag gick fram till proppskåpet och kände försiktigt på var och en av propparna för att undersöka om några fortfarande var varma efter att ha gått sönder. Inte en enda är varm. Vafan, hur länge har jag sovit egentligen? Jag joggade ner till källarrummet för att hämta min mobil, bäst att ringa Christian. Det går inte fram några signaler. Min mobil är laddad, jag dubbelkollar, det står att det ringer upp "Christian Baby". Jaha, okej. Jag stirrar ut på gatan genom fönstret. Tyst. Dött. Inte en enda bil kör förbi. Tänk om... Tänk om domedagen är här?! Vi hade ju förberett oss för det här länge, jag och Christian - zombieinvasionen, apokalypsen, naturkatastroferna. Vi hade ju en plan! Men den planen var inte att jag skulle vakna upp själv i vår källare för att han var ute och spelade Warhammer under världens undergång...
Jag prövar ringa igen, och igen. Tystnaden slår mot mina trumhinnor. Okej. Jag stirrar ut genom fönstret igen. Så tydligen måste jag, råttorna och katten klara oss själva. Det mesta kan jag nog fixa... men att svinga en yxa storslaget genom att hugga av huvudet på en förruttnad levande död... Jag ringer Christian igen, efter en halv minuts tystnad kommer det en signal och Christian svarar glatt "HEJ!".
"Elen har gått i hela Karlskoga! Inget att oroa sig för! Det fixar de snart! Titta på de andra husen så är ju de också mörklagda! Folk ringer nog och klagar som tokiga, nu ska jag fortsätta spela - puss!"

Jävla skitkommun. Men nu vet jag åtminstone att jag måste arbeta på mina armmuskler så att jag kan svinga yxan själv... Besök vårt hus på egen risk nästa gång elen går.