Diva William

Ibland funderar jag på om vi borde skaffa en kompis till William... inte för att han verkar vantrivas som ensamkatt. Han verkar väldigt nöjd med det. Han ylar i en halvtimme och springer runt, runt och mellan varven stannar han upp och lägger en tass på mig och ylar rakt i mitt ansikte. Då tänker jag på ensambarn... dessa barn som fått all uppmärksamhet för sig själva och förvrider sitt ansikte till ett litet russin när de inte får vad de vill ha (OBS. inte alla ensambarn). Och så tittar jag på William som förvandlat mattorna till okännbara tyghögar, han sitter mitt på köksgolvet och bara ylar rakt upp till taket. Han ylar även när han gått på lådan i källaren, och varje gång hör jag i mitt huvud "jag är klar nuuuu kom å torkaaaaa". Ja, ibland tänker jag att han behöver en kompis för att göra honom lite ödmjuk... och helst någon som kan lära honom att inte stoppa in huvudet på ställen där han inte själv kan få ut det ifrån (ex. när han fastnade med huvudet bakom soffan och inte kunde komma ut). Och sen så finns det de stunder som jag tänker, "fan då, han är ju en sån älskvärd dum blondin, och jag vill aldrig att han ska förändras".