Ajabaja LasseMaja!

Jag är en envis liten människa, dock när det gäller helt fel saker. Jag ger lätt vika för svårigheter med jobb, utbildning, gå upp ur sängen och så vidare. Disciplin har jag inte, som jag tidigare har konstaterat.
"Nej! Kan själv!", var de första ord som kom ut ur min mun om man ska tro min mamma. Det är säkert också de sista orden jag kommer yttra, när de på ålderdomshemmet vill bära mig från en säng till en annan. Kanske biter jag någon i fingret. Jag kommer vara en tjurig liten tant som fnyser åt någon som vill ta in posten åt mig.
Än idag yttrar jag frekvent de orden, utan några som helst krusiduller eller omformulerat till ett vuxet alternativ, "NEJ! KAN SJÄLV!". Sist var det när Christian skulle hjälpa mig snitta rosorna som jag hade fått av honom. Som av en slump var även min mamma på besök... hon skrattade nöjt och sa med ett brett leende till Christian "Glöm det. Hon... KAN SJÄLV. Det har hon alltid sagt."
Medan min mamma har accepterat det här draget hos mig, så har min bästa vän genom åren åtminstone försökt ge sig på någon slags kognitiv beteendepsykologi... som sedan gick över till tell it like it is. Enligt honom är det dags för mig att växa ur 3årstrotsen, och vidareutvecklas. Till det säger jag självklart... "NEJ! KAN SJÄLV!"

Jag vill också säga att det finns inget uttryck som fått så många vuxna människor att stanna upp och slutat göra vad de gjorde, som just de orden. Alla stirrar förvånat på mig, och undrar säkert förbryllat om de verkligen såg en treårings ansikte just träda fram, om så bara för en sekund. Antagligen gjorde de det. Antagligen såg hon ut lite såhär: